Cykelfesten i lördags var riktigt trevligt!
Alla i byn samlades på en gräsfläck där alla par fick ett varsit kuvert som innehöll fler kuvert om var och när vi skulle äta de olika rätterna. Det var olika personer på varje ställe. 

Förrätten var bara ett stenkast ifrån där vi samlats så det var inte så långt vi behövde cykla, där blev vi bjudna på kantarellpaj, väldigt mäktigt med tanke på att det skulle bli trerätters. När vi ätit upp var det dags att öppna nästa kuvert för att få reda på vart vi skulle äta huvudrätten. Det blev en bit att cykla, men det var skönt samtidigt.

Det var på en gård där de blåst ut allt i huset för total renovering och tanken var att vi skulle ute, men det kom några stänk regn så vi flyttade in till betonggolvet. Där blev det grillad potatis och grillat kött. Det var himla skoj och trevligt folk där!!

Sen var det att skynda sig hem för att förbereda och bjuda på efterrätt. När de första gästerna kom skulle Petter välkomna de med välkomstdricka, det var bara det att Petter tänkte vara artig och hälsa samtidigt, vilket inte slutade så lyckligt. Välkomstdrickan med hallon och blåbär låg som en pöl i hallen + att två glas gick sönder. Snabbt som attan blandade han nya drinkar och allt var frid och fröjd igen. Förutom att blåbärsfläckar på dörrmattan.. Men det var inte hela världen. Vi bjöd på kyld chkoklad, man blandade smält blockchoklad, kesella och en liten skvätt apelsinjuice, serverades tillsammans med hallon.
När alla var mätta och belåtna öppnade vi det sista kuvertet för att få reda på var den stora festen höll hus där alla samlades.

Där träffade jag en tjej, eller kvinna är nog ett bättre ord. Man frågade de vanliga frågorna så som: var kommer du ifrån mm mm. Berättade att jag kom från Haverdal och då visade det sig att hon var syster till våra gamla grannar, vars deras dotter gick bort i hjärntumör. Vi blev båda tårögda och jag berättade att när min pappa gick bort var pappan till tjejen som gick bort på min pappas begravning. Det hade då gått 5 år sedan Lena dog och Göran (hennes pappa) kom fram till mig efter pappas begravning och berättade att det var första gången han kunde gråta ut efter Lenas död.
Detta berättade jag för Lissi och då började vi stor böla båda två.
Ganska passande mådde Petter dåligt (han skyllde på en specifik snapps han tog) så vi cyklade hem.

Trots tårar i slutet så var det en lyckad kväll.

Lena Henriksson blev bara 13 år när hon fölorade kampen mot sin cancer, hjärntumör. Trots hennes svåra sjukdom var hon alltid en positiv tjej och kunde pigga upp andra. Hon kämpade på in i det sista,
hon ville aldrig ge upp.

Oj vad långt det blev, hoppas ni har orkat med att läsa allt.